Filmfolk, flator och en fördjupning

OJ! Vad längesen det var jag skrev något! Ursäkta mitt bortfall, men mitt liv är hektiskt. Jag får väl helt enkelt resumera igen, nu när jag har fått tillbaka min blogginspiration.

Strax efter att det senaste inlägget publicerades for jag iväg till Stockholm för en antagningsintervju på Sundbybergs folkhögskola. Det var roligt, men nervöst. Jag träffade en massa trevligt folk som sökte samma linje. Men de var äldre än mig och det gjorde mig lite orolig. Fick känslan av att de ville ha lite äldre folk. Men igår fick jag besked om att jag står som reserv.

Efter den mysiga förorten Sundbyberg irrade vi oss inåt staden. Jag satt bakom ratten för att tränas för framtida Stockholmsresor. Vi skulle till andra sidan av staden och hitta Hammarbyhöjden. Jag kan säga att det är lite lättare med tunnelbana...

Efter typ en och en halv timmes bilkö och irrande på söder fick jag träffa Anna (ja precis, en till flata som heter Anna. Chockernade va?!). Dock bara en snabbis, men det var det värt. Det är det alltid värt, för jag vill alltid träffa Anna, för hon betyder så himla mycket för mig. Hon räddar mig alltid när jag är vilse. Och det skulle du veta om du någonsin läste min blogg, men det gör du väl antagligen förr eller senare. Hoppas jag, för den är full av små hemligheter. Såna som jag aldrig berättade när du frågade.

Sen tog pappa och jag en sväng till Uppsala till bror. På vägen hem prata vi en massa. Jag har aldrig pratat speciellt mycket med mina föräldrar. I alla fall inte om hur jag mår eller vad jag tänker och så. Det senaste året har det visserligen blivit mer. Dels på grund av min "drastiska förändring", "utveckligen", haha, och dels för att det har varit så jobbigt med skolan och allt. Men nu pratade vi, och rätt djupt. Bland annat diskuterade vi varför jag är så utbränd nu; allt som har hänt och allt som jag gjort det här året. Pappa drog upp allt det där med att det varit så mycket i skolan, att jag tagit körkort, att inte veta hur det blir i höst, alla resor, mitt projektarbete och alla Stockholmsresor och jobbet med Spinn.

Han får med en hel del, men ändå missar han det som antagligen sugit mest kraft ur mig, i alla fall mentalt; min utveckling, förändring (som till och med han märkt av) och framförallt hela homohistorien. Att gå från "defenitivt straight" till "straight?" till "osäker/vet ej" (observera QX-benämningar) till "bi" till att tillslut kalla sig "queer" men att snudda på homo ibland och i rädsla falla tillbaka på bi. En lång väg som gick lite för fort. Men den delen håller jag för mig själv, även om han antagligen vet. Men det blir en annan story.